Många "vänner" väntar just nu barn. För mig känns det lite konstigt, eftersom ett av mina snart är på väg ut ur boet. Men det klart, när mina vänner partajade, åkte på coola utlandsresor och hade allmänt skoj, satt jag hemma och ammade och bytte blöjor.
Tyvärr är det inte tvärtom nu...att jag är ute och partajar och har skoj, medan dom sitter med ner spydda tröjor och diskbänken full med vällingflaskor med olika stadier av mögel i.
Nej, jag sitter tryggt hemma i soffan, sippar lite vin och glor på melodifestivalen. Om gubben någon gång föreslår att vi ska gå på bio, känner jag paniken komma krypande. Gå ut???
Men jag har inga kläder att ta på mig, och jag har bara mina fotriktiga, men fula, joggingskor att ta på mig. Det var hundra år sedan jag klippte mig, inte kan jag visa mig ute så här???
Vi kan väl hyra en film, köpa lite chips och godis, och mysa ner oss i soffan istället? Det känns tryggt.
Vart tog äventyrslustan vägen?
Försvann den när barnen kom, eller försvinner den gradvis ju närmare 40 man närmar sig?
Jag skulle tippa att den försvinner i samband med barnafödande. För helt plötsligt blir hela livet ett äventyr.
Första barnet är värst. Man tror att man vet hur allt ska bli, för det har man ju läst i böcker, tidningar, pratat med andra, som redan är mamma. Jodå, man är förberedd upp över öronen, allt ska bli underbart, för det är ju så det står i tidningarna. Att bli mamma är sååå underbart, och den kärlek man känner för det lilla knyttet är helt fantastiskt. Och att föda fram det lilla knyttet är en otrolig upplevelse....
Det kanske är därför jag aldrig får vara med i något tidningsrepotage.
Det var inte alls någon trevlig upplevelse att föda, gjorde ont som fan, mådde illa som fan, blod, skit och fostervatten överallt.
När jag sedan var klar och jag sitter där med mitt lilla knytte i famnen, tittar jag på det skrynkliga lilla ansiktet och känner absolut ingenting!
Men vad är fel? Jag skulle ju känna en sådan överväldigande kärlek...men det gjorde jag inte. Till slut börjar man ju fundera om det är något fel, på mig alltså.
Jag var nitton år, trodde att jag visste allt och kunde allt. Men, i och med min sons födelse så insåg jag hur lite jag visste och hur lite jag kunde. Men tack vare min son, så växte jag, och lärde mig massor.
När så min dotter var på väg, åtta år senare, kände jag mig så säker och trygg. Jag hade ju gjort det här förut. För min man var det första barnet, och den nojja han kände lugnade jag snabbt ner. Jag talade om för honom hur det gick till på förlossningen, vad han kunde vänta sig. Till slut kände vi oss lugna och trygga båda två. Men ingen av oss hade räknat med att jag skulle få havandeskapsförgiftning!
Att min andra förlossning blev en mardröm, lång, utdragen och med fara för både mitt och ungens liv, och som slutade med akut kejsarsnitt, det var det ingen tidning som skrivit om.
Min dotter är dessutom född en månad för tidigt, så hon var pytte liten, kunde inte amma, utan fick sondmatas första dagarna. All den trygghet jag kände inför hennes nedkomst, försvann abrupt. Men tack vare min dotter, så växte jag ännu mer, och lärde mig ännu mer. Bland annat att inte skaffa fler barn...:)
Du kan klättra uppför berg, simma med hajar, hoppa fallskärm, segla jorden runt...men inget av de äventyren är lika stort, som det äventyr det är att få barn. Det är det största äventyret livet har att erbjuda.
Ja, enligt många är det vår nu. 
