Eget språk?

Har du någen gång känt det som om du är den enda som förstår va du säg?

I min familj så påträffar jag det fenomenet lite nu å då. Som te.x, när jag säg åt dottern att hon ska lägge smutskläa i tvättkorgen. Då titta hon på mig med stora runda ögon, och med ett uttryck som säger; -Jag vet inte vad du pratar om? Jag liksom fatta inte va det är hon inte fattar. Är det ordet tvättkorg? Smutskläa?

Det slutar med att jag lägger kläa i korgen.

Säger jag till sonen, -Idag får du ta disken, får jag oftast en stor suck, och en blick som säger;    - Vet inte vad du pratar om, men vad det än är, så är jag upptagen! Om jag då höjer rösten och taler om för han att nu är det bare så, å att han minsann gör som jag säg, då tittar han på mig som om jag inte fanns. Ni vet när blicken liksom går igenom en. Åsså går han in på rumme å höj volymen på stereon.                                                      

Det slutar med att jag diskar.

En gång bad jag dottern att ta soppåsen och gå ut och slänga den i soptunnan. Jodå, hon tog soppåsen med sig, men sen hitte jag den ute på bron. Inte vet jag om hon inte hitte till soptunna, eller om hon inte vet vad det är för någe.                                                           

Det blev jag som slängde den soppåsen.

Sa åt gubben å skure toaletten, han varken titta på mig eller visa att han hade hört mig. Han sa bara; Grannen ville att jag skulle komma å ta en öl och titte på Brynäs matchen på Viasat, å vips va han borta.                                                                                           

Det blev jag som skure toa.

Jag tror bestämt att jag ska ta å skrive en liten ordlista till övriga familjen, å förklare vad en soppåse ä, å en soptunne, å disk, smutsig tvätt, snuskig toa......känner på mig att det kömme å bli en lååååången liste.

Vi hörs, hej!