Men, efter dagens promenad med familjens två hundar, så börjar jag tveka. Kanske är jag mer en katt människa? Om man ska jämföra hunden och kattens personligheter, så är jag mer katt.
Katten; en självständig och stolt varelse, som trivs bäst på något varmt ställe Som den gourmé de är, krävs god mat av god kvalité. Dom vill gärna gosa, när de själva vill. Dom visar gärna sin kärlek, när de själva vill. (jag är nog väldigt lik en katt!)
Hunden; vill vara alla till lags, äter vad som helst, var som helst. Vill ha kärlek, ger kärlek när som helst.
Jag har haft hund i ca 15 år, har läst massor med böcker om hundar och deras uppfostran, beteende osv. Jag har följt Cesar Millan med stort intresse och jag har många hundmänniskor i min bekantskaps krets. Min svärmor har fött upp labradorer i drygt 30 år, min man har haft hund i hela sitt liv. Åtskilliga utställningar har jag sprungit på.
Men, vad har all denna kunskap gett mig? Inte ett skit!!!
Min hund, labradoren Casey 1 år, kan inte sitt (har iofs inte tränat det konsekvent då han är tänkt att gå som utställningshund).
Han kan inte ligg, eller några andra konster.
Han kan inte gå i koppel utan att dra.
Han kan inte uppföra sig när vi träffar andra hundar, eller människor heller för den delen!
Han vet inte vad plats betyder,eller stanna.
Han vet inte vad "sluta hoppa!" betyder.
Han är fenomenal på att hitta strumpor och tugga sönder.
Och han är en jävel på att rensa kattlådan från skit!
Men, han är också en jävel på att pussas.
Han vet när man behöver lite labbe-gos.
Han är överlycklig när man kommer hem,oavsett om det har gått fem minuter eller fem timmar.
Han har de mest vackra och bedjande ögonen.
Han får labbe-fnatt så man skrattar ihjäl sig.
Han förgyller hela min tillvaro.
Han har en egen plats i mitt hjärta.
Älskar min bångstyriga, egensinniga, älskvärda, vackra, gosiga Casey!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar